Last night..

Luther Vandross - Dance with my father
Nattens låt. Mycket tankar, tårar, leenden.. mycket längtan och väldigt många frågetecken.

Sista natten hemma. Dessa tre veckor har gått alldeles för fort, och efter att jag nu packat resväskan full och slagit in julklapparna i nytt papper (får inte plats i resväskan och går inte igenom säkerhetskontrollen annars) så slår verkligheten tillbaka med en våldsam kraft. Imorgon vid denna tiden befinner jag mig hundra mil hemifrån igen.. och aj (AJ!) så ont det gör inom mig och vid skrivande stund faller tårarna som tunga, smärtsamma bomber nedför mina kinder och får mitt svarta linne alldeles blött.

Ååh helvete, har redan hemlängtan. Hur ska då flygresan gå? kommer gråta när planet lyfter från Landvetter.. kommer grina som ett litet barn.. "maaamma.. paaappa...". Jag gråter, hejdlöst.. min katt ligger så nära hon bara kan göra.. hon ger min vänstra hand en puss emellanåt och hon tittar på mig med sina stora ögon. Jag vet att hon sörjer när jag åkt härifrån och har svårt att äta.. suck.. mattehjärtat slår tusen volter. Ni kanske skrattar och tycker det är sjukt hur man kan sörja ett djur, men det går.. om inte lika mycket som man sörjer människor.

Jag kommer ju tillbaka snart igen, jag kommer snart att komma hit och det kommer kännas lika underbart då som det gjort under min tid här nu över jul/nyår.. men jag kommer då återigen få utstå denna jävla ångest och alla tårar. Gråter aldrig mina föräldrar/syskon över att jag inte är här och att jag åkt?

Jag har lärt mig uppskatta min familj så mycket, mycket mer under min tid i Umeå och jag är så lycklig över att få tillhöra denna fantastiska sammanhållningen och att ha en sån stöttande och förstående familj/släkt. Men ja, smärtsamt att skiljas ifrån dom.. om och om igen.

Snörvel, min näsa är täppt.

Det jag tänker på. Älskar inte jag Kristofer längre? är vårt förhållande dömt att ta slut? menar.. gråter ju över att lämna min familj och känner inte en intensiv längtan efter att komma hem till Umeå, till sambon, till lägenheten.. ibland får jag en bubblande känsla av att skapa ett liv med Kristofer i Umeå, söka lägenhet etc etc.. men nu när jag sitter här men timmarna nedräknade så känns allt bara så jävla suuug! Vad är jag för människa egentligen? jag borde ju kunna finnas på BÅDA ställena samtidigt. Vad är en universitetsutbildning om man jämför med ens familj? Ingenting, som luft. Min familj är ju allt för mig.. det är mitt blod, mitt syre..

Jag känner mig som en svikare. Kanske känns det annorlunda när jag kliver in i Kristofers famn på flygplatsen eller så känns det kanske redan toppen när vi lyfter från Bromma? Man kan aldrig veta. Dock vet jag att jag kommer minnas dessa tre veckorna som de bästa i hela mitt liv.

Familj och vänner har gett mig något så dyrbart att det finns inte. De har gett mig en enorm längtan av att ses igen, av att leva vidare och att bara bli starkare och starkare. För tro mina ord, jag har aldrig (eller ytterst sällan) gråtit av en längtan såhär stor.

Ja, vad ville jag egentligen ha sagt? mer än att jag är en mes.. en mes i svarta stövlar och en kappa med lite katthår på.