Real Lööve

Detta blir en helt underbar bild på inbjudningskorten till vårt bröllop som blir av sommaren 2010 (ja, så snygg är jag irl).

Porrsurfande ger håriga ögon?

Nyponsoppa, alvedon och grå mjukisbyxor. Lördagskväll, trötta ögon och en frånvarande ork. Jag lever sannerligen inget spännande liv just nu. Lite aktion är det iaf, jag har nog aldrig tänkt så mycket som jag gjort de senaste dagarna, extra mycket har jag tänkt/funderat idag. Och jag har aldrig känt mig så förvirrad/ledsen/underlig som jag gjort idag. Satt på toaletten förut och började gråta, av någon underlig anledning. Och bad till Gud, jag som inte ens är kristen. Anledningen till detta stohej vet nog egentligen bara Elin om. För det är bara hon som vet vad jag tänker, det är enbart henne man kan säga det till för hon ifrågasätter inte. Det är Elin bra på, hon är inte en sån som ifrågasätter. Jag tror att Elin och jag är gjorda av skrot och korn som låg i samma låda förr.

Vi glömde våra minnen

Elegi. Det ger minnen av badrummet i Malmberget, jag lyssnade nämligen alltid på Elegi vid fem-tiden på morgonen när jag gjorde mig iordning för jobbet. Det är minnen jag allra helst vill glömma, det var en tid då jag levde i en bubbla. Det var en lycklig tid men det var en tid då jag inte levde på riktigt. Försökte få kärlek av någon som inte älskade mig, det är min slutsats.

Whatever, nu lyssnar jag på Elegi på Teg. Hos den som älskar mig, på riktigt. Det är lite mer glädje i det hela. Om man skulle sudda bort den konstiga magvärken och om man gav mig mat så vore det toppen. Det finns ingen mat, så jag äter knäckebröd med smör på, till dricker jag svag saft för att inte slösa. Såg på kontot att jag bara hade 800.- kvar, det betyder att knäckebröd blir min föda den närmsta tiden. Suck och stön.

Kan inte älskling komma hem, jag saknar honom. Men är ytterligare en natt själv, sen kommer han tillbaka. En natt, en morgon.

Nu ett kokt ägg och två knäckemackor.

Har man tummat så har man

Dyrt och heligt lovades det inatt två saker:
1) Vi ska leva resten av våra liv tillsammans. Bröllop bestämdes för ett tag sedan, om tre år.
2) På måndag ska vi till träna tillsammans. Han ska köpa ett träningskort och sen ska vi gå rundvandring så vi hittar. Tillsammans blir det spinning och gymmet, själv blir det step-up.

Ibland undrar jag ifall jag verkligen vill leva med honom. Är inte det sjukt? när jag inte är med honom så saknar jag stackarn och så tänker jag sådär. Är det något fel på mig? För han är helt fantastisk på mångamånga sätt. T ex har jag svårt att tro att det finns någon mer som honom därute, han går inte och bär på någon svartsjuka, han är ärlig, vi pratar om allt, han är trygg, han är rolig, han är charmig och han är omtänksam. Behöver man mer än så? ja, plus så älskar han mig. Dessutom är han blond, det kan bli fina barn det. Observera att det inte blir barn fören jag är klar med skolan och allt annat runtom är fixat.

Ooh, egentligen borde jag ge mig ut på stan och köpa en present. Kristofer hade en prövning i matte D i förrgår så han skulle slippa läsa kursen under hösten och han fixade sitt MVG i betyget. Jag blev otroligt stolt och vi firade med en måltid från Max. Jag vill inte se hans betyg sen, alla MVG får mig snurrig. Men det är lyckliga stunder, ett steg närmare läkarlinjen minsan. Och hoppas, hoppas, hoppas att det blir så. Det känns som om det vore igår vi stod på min veranda till min första bostad i snön och pratade om skolan.. och när han sa att han ville bli läkare. Ja, och nu är han en bra bit påväg. Nice.

Näh, dags att stänga av mobilen. Jag sket i att gå till tanten och hon lär ringa tusen ggr. Så bäst att stänga av och aldrig svara. Jag har insett att jag inte behöver prata med någon, jag mår ju bra och jag kör egenterapi. Det håller längst i längden.

Nu ska jag och Danny Saucedo sjunga lite.

Gjorde jag helt fel nu?

Jag har lagt ut 2200.- på ett gymkort, det kändes roligare innan jag köpte det, nu mår jag bara dåligt. Jag vill inte träna själv men Kristofer sviker väl skulle jag tro, lät så på honom iaf. Så jävla typiskt.

Ska på "jobbintervju" på onsdag, vet inte riktigt ifall det är en riktig intervju när det bara gäller extrajobb. Det brukar vara rätt simpelt. Får se hur det går, gråter ju inte blod direkt ifall jag inte får det eftersom det bara är telefonsäljarjobb men vore schysst att kunna göra annat än vården.

Nu ska jag beställa träningskläder, ska man träna så ska man träna snyggt.

Cogito ergo sum

"Allt över 5 sidor kommer att strykas och därmed inte att tas med i bedömmningen". Två frågor, jag har skrivit två A4 och är inte ens halvklar med den första frågan. Det stinker lite oro här över mitt huvud, urk. Ska på föreläsning om hur det ska vara nu klockan 13 så då får man kanske lite mer information. Känns iaf skönt att ha kommit en bit på vägen, då man jobbar hela helgen så har man inte överdrivet mycket tid över till att skriva.

Annars är det finemang med mig och mitt. Söker en hel del jobb då jag inte vill vara kvar som personlig assistent längre, mitt tålamod försvann då man inte ens kan ta ledigt en kväll för att det inte finns personal nog. Så jag ska se till att få något nytt och sen ringa till chefen och säga att jag inte kommer jobba fler helger. Det är väl lite elakt att bara lämna personalen där, helt utan vikarier (då vi alla kommer sluta samtidigt typ) men det är chefens fel. Så svårt är det inte att skaffa mer personal. Men vården är inte direkt något framtidsyrke/drömjobb så drar så fort jag bara kan. Det ger inte speciellt mycket i ens CV.

Men nu sitter man här och skriver på hemtentan, dödligt tråkig litteratur men jag sken upp undertiden jag skrev om empirismen då det är helt i min smak. Jag tycker om John Locke, har jag gjort länge och lär fortsätta med det också. Jag tycker om hans Tabula rasa. Har dessutom skissat upp en tatuering med "Cogito ergo sum" i huvudet. Ja, visst kan det tyckas löjligt med en sådan tatuering men det är ord som passar in på mig och dessutom passar den ihop med den inristade rosen jag bär på. De som känner till historien om rosen förstår nog. Andra gör det inte. Och jag har ingen lust att berätta för allt och alla heller. Jaja..

Nu ska jag skriva lite om ontologin och sen ger jag mig för denna förmiddagen, slänger ihop lite mat och sticker iväg till skolan. Ikväll är jag ensam då Kristofer ska iväg till ngn klasskompis och skriva en lab.rapport. Då ska jag köpa hem ngn god mat och bara skriva.. mysa med datorn.

Handlederna dunkar

Jag fick en pik om att kanske, möjligen, eventuellt inte dricka ett glas oboy men jag viftade bort det hela med ett "äh..". Efter att ha svept i mig innehållet dröjde det inte mer än en femma tills hela jag var i obalans, detta igår vid 21 tiden. Magen håller fortfarande krismöte, och lär jag mig inte snart så får jag ta emot smisk. Är man laktos så är man, inget som ändrar sig bara för att man är sugen på oboy till mackan.

Min hemlängtan igår tog nästan knäcken på mig, hade jag varit hemma hade jag gråtit ut men det kunde jag inte då Kristofer satt tre meter ifrån mig. Att gråta öppet är att visa sig svag, det vill jag inte göra. Men det är säkert hormonerna som spökar för mig, kan inte tänka mig att det är något annat. För idag ser jag realistiskt på allt och ser fram emot att ta min examen, flytta ner med stolthet i ryggen och påbörja något nytt. Det är det rätta, inte tänker jag sluta som anställd inom kommunen med ett arbete som knapppast tillfredsställer mina behov. Jag ska sluta inom den privata sektorn, som den enda beteendevetaren på arbetsplatsen och jag ska sluta med ett jobb som skänker mig mycker lärdomar och mycket glädje. Jag har jobbat tillräckligt inom kommunen, tillräckligt som en slav under lagar och regler som ingen ändå tycker om.

Nu ska jag koka ett ägg och fixa två smörgåsar med skinka och tomat. Hoppas att pojkvännen min lagar middagen ikväll, så kan jag sitta här och skriva på hemtentan. Nu vidare..

I längtan hem..

Imorses i väntan på att ettans buss skulle anlända på Vasaplan så stod jag och lyssnade på lugna favoriter via mobilradion. Jag stod där, det blåste lite, funderade på det kommande seminariet och halvlyssnade på reklamen som tydligen tagit all min privata mystid.

I samma veva som bussen stannade framför mina fötter hörde jag de första tonerna av Emilias sk vinterplåga "var minut". Då denna låten påminner mig om Lena, bilfärder och diverse andra trevliga händelser så förde den in mig i en drömmande liten värld. Jag satte mig på min plats i bussen och började nynna "åren rann iväg, vad blev de av, det vi gick och väntat på. Jag vill ej ta farväl, säg finns kvar det vi hade, du och jag".

Nu, timmar senare sitter jag på sängen.. lyssnar på Emilias "var minut" och tänker. Jag ljuger ifall jag säger att jag inte har hemlängtan, för det har jag - extremt också. Jag saknar min familj så mycket att jag inte kan prata med dom, liksom med mina vänner. Jag saknar dom skitmycket, rövmycket, apmycket. Frågar mig själv om och om igen, ska jag stanna kvar här eller ska jag åka hem igen? men Josefin, skärp dig! Jag kan ju inte ge upp. Jag har gett upp så mycket innan och nu ska jag klara det galant. Men visst, jag saknar mitt land därnere. Och jag ställer mig själv frågan: Saknar jag verkligen allt såpass mycket att jag kan ge upp en framtid (därnere såklart) eller är det bara för att jag inte är där som jag längtar hem?

Jag har pojkvän här, jag har vänner (kanske inte som de därhemma, men vem har det egentligen?) och jag har både skola, jobb och bostad här. Hemma vad har jag där? förresten, detta är mitt Hemma just nu.

Jag måste hålla ut, jag är inne på andra året nu och det är tre år jag ska läsa. Det går fort och tårarna får svida ett tag till.

Men mina vänner nere i Ljung, Herrljunga, Borås, Göteborg, Skövde och de ställen jag tappat bort.. jag saknar er, och hoppas ni vill komma på te och kaka när jag flyttat till Göteborg - för gott.

Kärlek/Josefin

Nu vare ljusen släckta.

Sitter här med sorg i kroppen, det kom så plötsligt att jag nästan tappade städtrasan golvet. Jag borde kanske berätta varför också så ni inte tror att någon gått och dött.

Jag drog ner Nightwish nya album igår, med den nya sångerskan. Det låter väl sådär, man hör att det är Nightwish bakom rösten men påminner mycket om Whitin Temptation, närmast snarlikt emellanåt, "Eva" är en låt jag började tycka om och den spelas relativt ofta (fast den är rätt mesig). Så fick jag för mig nu strax innan storstädningen att jag skulle dra ner alla Nightwish gamla album, de med Tarja som sångerska.

Så när albumen var nere startade jag Wishmaster då den betyder mycket för mig, och jag har alltid älskat den. Så stod jag där och torkade av fönsterbrädorna när "Dead boy's poem" drogs på och det var i det närmaste att trasan föll ner mot golvet. Jag tappade bokstavligen andan.

Nightwish är ett sådant band jag kan lyssna på Mycket och Länge, men sen kan jag ledsna en längre period för Tarjas röst är väldigt speciell och den har en tendens att skära rejält i mina öron om jag fått en överdos. Men nu är det närmare två år sedan jag ens lyssnade på dom, och jag har för mig att det även var då Tarja fick kicken? Jag vet inte om jag blev besviken, ledsen och sörjde.. men jag slutade helt att lyssna. Då jag gått från att dyrka/avguda Nightwish från att helt utesluta dem från min playlist har jag totalt glömt bort Tarjas "glöd" och hennes förmåga att nå fram till mig, in i mig.

Jag finner nya Nightwish som en blek kopia av det Tarja bidrog med. Det är inte samma band längre, den nya sångerskan låter lite väl "perfekt" liksom WT sångerska gör. Jag tycker inte om det där "felfria". Det låter för klart, och för inövat.

Nightwish skulle väl komma till Umeå till hösten och jag blev tillfrågad ifall jag ville följa med. Jag vill inte, jag vill inte uppleva att den nya sångerskan ska ge sig på de gamla låtarna om det blir aktuellt som jag antar. "Two for tragedy" kommer aldrig någonsin låta lika bra som den gör på skiva. Och jag kommer sakna att se en viss T sträcka ut armarna och säga att låten handlar om en liten pojke för att sen sjunga "dead boys poem". Nej jag är besviken och jag sörjer i mitt hjärta.. Nightwish betydde så oerhört mycket för mig men nu är det bara dött.

Underbara morgon

Inatt drömde jag att en tjej tagit livet av sig. Jag satt på en stol och skrek genom tårarna, jag var förbannad och ville bara ge henne en käftsmäll. Tjejen hette Anneli och jag vet inte alls vem hon är/var. Vart namnet "Anneli" kom ifrån vet jag inte heller. Min hjärna spökar.

Igår såg jag och Kristofer en film, 1408 hette den. Totalt värdelös. Hade filmen verkligen handlat om andar, spöken, demoner vad som och om den hållt samma klass som den hade i början så hade jag gett den betydligt mer i betyg än vad den hade nu (närmare 8a). Hade ändrat på slutet också, nej.. mina förhoppningar grusandes rejält.

Men nu sitter jag här, det har jag längtat till hela gårdagen/natten. Sitter vid min nya dator och försöker leta mig fram.. det är helt enkelt underbart att ha sin egen dator- igen. Och Elisa i lurarna gör inte saken speciellt mycket sämre. Nej, detta är helt enkelt toppen och värt varenda krona.

Men jag måste plugga då jag inte läst en enda sida ur boken, inte läst en enda artikel.. och har ett riktigt konstigt seminarium på tisdag som jag inte alls förberett mig inför så jag känner mig rätt stressad. Men det ska nog gå bra.

Snurrdockan

När jag var i England, Newcastle, såg jag ut såhär och allt pga att jag var extremt bakis. Det var ett under/mirakel att man ens klarat av att gå upp ur den lilla bädden.

Idag mår jag snarlikt, väldigt snarlikt. Jag betalade 500.- sammanlagt igår på enbart taxiresor och jag har träningsvärk i en muskel jag inte ens visste om att jag hade. Men Timberlands "The way I are" är lätt den skönaste låten som gjorts på mkt, mkt länge (ja hör och häpna, jag tycker om sådan musik, börjat hänga alltför mkt på nattklubbarna).

Majoriteten av klassen svek vår klassfest men vi var iaf fem tjejer ur klassen + en kompis till D. Det var singstar och blondinprat. Jag har nog aldrig varit på en fest med så många tjejer förut som sett så djävulskt bra ut så jag kände mig i extremt underläge. Men jag är van, man får helt enkelt slå bort vetskapen om att man ser annorlunda ut, att man inte är sådär naturligt vacker.

Men jag hade roligt, det är huvudsaken. Absolut. Träffade dessutom Erik, Adam och Andreas ute. Och de är störtsköna. Verkligen sådana där filurer man kan skratta med/åt i timtal.

Nu ska jag packa min väska och sätta mig i bilen och köra till Teg. Igår tog jag taxi från campus till Tomtebo för att släcka lampor för att sen åka vidare till Teg. Hoppade ner i sängen hos Kristofer och sen tog jag bussen tillbaka till Tomtebo på morgonen. Var tvungen att städa och hämta viktiga saker här. Men nu är jag redo för lite Teg igen, även om jag känner att jag hade njutit extremt av att stanna kvar här. I min ljuvliga bostad, med min musik.

Hjärtat

Jag har en bejbi på mitt köksbord, en bejbi som är alldeles nyfödd. Älskade lilla vän, mamma älskar mest av allt. Måste dock sköta om storasyster lite så sitter här och klappar och sköter om. Hos bigsister finns ändå ett socialt nätverk och lite mer att leka med. Bejbi är ju så liten än.

Stanna tiden ffs!

Broder Daniel spelas, det påminner mig om Hultsfred 2004. Vilken lycka, vilken känsla. Hade jag kunnat så hade jag skrikit mig hes, men vill inte få Kristofer vräkt.

Jag har gjort mycket roligt i mitt liv, är det livet över nu? Festivaler, resor hit & dit, fyllesnack och evigt klingande skratt. Har jag helt gått in i det nya livet som innehåller vitt vin, jordnötter alt. nachos, te i kanna och morotskaka? Är det ett vuxet liv som väntar innanför dörren? Fan dit vill jag inte än. Jag har mycket att ge, jag vill bli tonåring igen.

Jag vill blygt och nervöst be pappa/mamma köpa ut ett par cider åt mig "fyra räcker" och sen ringa Erik och be honom köpa en sjua vodka "då kan man blanda". Jag vill kasta polly och raklödder på en däckad Martin. Jag vill stå i t-shirt på soffbordet och sjunga "du gamla du fria" och jag vill framförallt sitta i en bil tillsammans med Liza, Martin och Erik. Sjunga osammanhängande låtar för att sen planka in på Mollungen. Sen vore det roligt att vara med om en Emelie som vrickar foten, en Linda som skrattar, en Johannes som spyr och ett stycke jag som försöker kissa och spy på samma gång. Ja, tänk att bli ung igen.

Sen finns det ju mer än fylleminnen att längta till. Mitt och Lizas shoppingbegär t.ex det var en spännande tid. Våra mini-me, rosa och blått, tårtbakande och filmstunder (Jönssonligan och Austin Powers). Nej idag är man tydligen vuxen och förväntas uppträda som en sådan.

Vad har vuxenlivet att erbjuda?
Familjeliv, husköp, skulder, seperation, flytt, arbetslöshet, skrikande ungjävlar, en slapp och fet kropp, rynkor, hängigt arsle och dödsångest.

Fast jag lever, skillnad från många andra som bor kvar i sina hembyar och jobbar inom ngt tråkigt, ett studentliv som är ganska händelserikt. Vi har nollningar, sittningar, tentafester, långa fikastunder på stan, studentrabatter och det finns många korridorer att vakna upp i en lördag eller söndag (detta är dock inget som händer mig då jag har pojkvän och därmed bunden till en annan människa, och honom ska jag sova med. Inte i någon sunkig korridor).

Mitt liv är kanske inte så meningslöst ändå? förutom att jag är 23 år och snart död.

Jag kan inte sluta rapa ur mig skit idag

Jag minns inte när jag somnade och jag minns inte när jag vaknade, mitt liv är kaos. Jag har vansinnigt mycket att stå i nu, stressen kommer smygande.

Ska snart springa iväg till Microshop för att köpa mig en dator. Kristofer påminde mig om igår att jag nog behöver en, och ja det gör jag ju. Jag har bara en stationär som står i sovrummet och den kan jag knappast ta med mig till honom. Så det betyder helt enkelt att jag måste köpa mig en. Iofs sörjer jag inte, nya datorer är ännu trevligare än nya kläder emellanåt. De luktar gott och är så förbaskat orörda, tomma och det osar nytt lång väg. För säkerhets skull ringde jag far min och frågade om jag skulle eller inte, även han sa att jag skulle så nu måste jag mer eller mindre.

Efter att jag köpt dator ska jag packa bilen full och köra till Tomtebo. Jag skulle kunna cykla men bilen känns både varmare och trevligare, dessutom ska jag ha med mig ohyggligt mycket grejer. Jag har inte dumpat alla inköp hemma sen jag var i Gbg och tömde plånboken. Trevligt. Hemma ska jag städa, tvätta och fixa min gamla dator. Sen runt 18-19 så kommer klassen för rajraj. Känns nervöst för jag har bara haft Kristofer, Anna, Elza, holländaren och mamma & pappa hos mig sen jag flyttade in den 1 juni. Anledningen är att jag inte fått de nya tapeterna ännu och trivs inte med tanken att visa mitt hem innan dess. Men men, så får det vara.

Nä, jag ska trippa in i badrummet nu och se till att jag ser halvt som halvt normal ut. Annars får jag väl aldrig köpt någon dator, ser jag ut som skit stannar jag nog till vid ngn affär där jag dränker mina sorger i någon ny tröja eller ett par nya jeans. Jag känner mig själv tillräckligt väl numera.

Umeå, 070921.

Akta er, jag är tillbaka.

Det var skönt ute vid lunchtid idag. Inte så skönt att jag skulle slopa den röda höstkappan och mina beiga, fluffiga vantar men tillräckligt skönt för att överväga en fortsatt promenad ute då jag dumpat shoppingpåsarna på sängen därhemma hos Kristofer. Då min mp3 tog steget till himlen för något år sedan så har jag envisats med att använda min mobil som allt-i-allo, och när det promeneras så används den till radiolyssnande (jag har inte lärt mig hur man lägger in musik på eländet och då jag har världens dåligaste tålamod så nöjer jag mig med radion). Men jag känner mig själv, jag känner Josefin, och jag/Josefin brukar ytterst sällan gå en extra promenad trots ett underbart väder. Jag nöjer mig helt enkelt med att placera min fylliga rumpa (ja, så kallade Kristofer min kroppsdel häromkvällen.. ett bevis för att jag börjar bli fet?) på soffan med en varm laptop i knät och 1½ liter vatten i den vanliga muggen.

Här sitter jag, ER (cityakuten) började precis och jag VET att jag måste plugga. Jag måste verkligen plugga på om vetenskapsfilosofi, jag måste skriva ner två A4 seminariesvar då jag vaknade på dålig humör förra fredagen och vägrade skolan. Sen måste jag formulera en forskningsfråga + hur man kan komma fram till ett resultat. Läraren, kinesiska bruttan som inte kan uttala "r" (lälale äl bla fölebildel föl elevelna) slopade helt och hållet min filosofiska forskningsfråga: "Vad är det som formar människan?" då man tydligen inte kan forska inom detta.

Men idag har jag ätit frukost på donken (hemligt för pojkvännen/den ekonomiska av oss) och spenderat mycket pengar på saker som jag kanske inte riktigt behövde men som gick fort att betala med kortet. En brun väska, svarta stövlar, en gardiner till min lägenhet där jag knappt är, hårgrejer såsom spännen och diadem (blivit barn på nytt) och slutligen en tröja med band jag inte vet hur de ska sitta och sen en partytop till imorgon. Tjänade även 100.- då jag sålde en bok jag hade förra terminen när jag läste sociologi. Insåg när jag kom hem att jag köpte boken för 300.- och kunde ta mer än 100.- men jag är en sån jävla mes att jag inte vet bättre än så.

Hur kommer det sig att jag börjat blogga på blogger.se? Jag har varit en blogg.se ett bra tag och trodde aldrig att jag skulle börja om på ny kula igen. Men tydligen. Har helt enkelt saknat att blogga och min gamla var inte den mest fantasigivande, mer tvärtom.

Så nu är jag tillbaka, gladare och mer Josefin än jag någonsin varit. Fast vem vet egentligen hur jag varit, inte ens jag minns. Mitt liv började i samma veva som 2001 steg in genom dörren (jag låg bakis i soffan hos mamma & pappa och grät för jag mådde så skit), innan dess var det bara tragiskt. Tråkigt och ointressant. 2001 föddes Josefin och 2005 dog hon på nytt igen. Våren 2006 föddes en ny Josefin och då blev det en totalomvändning i livet. Liksom 2001 blev 2006 flyttens år, lite mer än de 45 mil 2001 bjöd på och lite mer avancerad skola än då. Men ändå, en ny fas och ett steg framåt.

Nu ska jag göra något som kanske ses som hemskt tragiskt. Jag ska diska, värma den hemmagjorda och ack så goda lasagnen jag gjorde igår och sen skriva klart vetenskapsfilosofin. Sen är det tvätt som gäller. Men det går nog bra, har morgondagen att se fram emot. Klassfest hos mig, singstar och nachos.

Umeå, 070920.