Stanna tiden ffs!

Broder Daniel spelas, det påminner mig om Hultsfred 2004. Vilken lycka, vilken känsla. Hade jag kunnat så hade jag skrikit mig hes, men vill inte få Kristofer vräkt.

Jag har gjort mycket roligt i mitt liv, är det livet över nu? Festivaler, resor hit & dit, fyllesnack och evigt klingande skratt. Har jag helt gått in i det nya livet som innehåller vitt vin, jordnötter alt. nachos, te i kanna och morotskaka? Är det ett vuxet liv som väntar innanför dörren? Fan dit vill jag inte än. Jag har mycket att ge, jag vill bli tonåring igen.

Jag vill blygt och nervöst be pappa/mamma köpa ut ett par cider åt mig "fyra räcker" och sen ringa Erik och be honom köpa en sjua vodka "då kan man blanda". Jag vill kasta polly och raklödder på en däckad Martin. Jag vill stå i t-shirt på soffbordet och sjunga "du gamla du fria" och jag vill framförallt sitta i en bil tillsammans med Liza, Martin och Erik. Sjunga osammanhängande låtar för att sen planka in på Mollungen. Sen vore det roligt att vara med om en Emelie som vrickar foten, en Linda som skrattar, en Johannes som spyr och ett stycke jag som försöker kissa och spy på samma gång. Ja, tänk att bli ung igen.

Sen finns det ju mer än fylleminnen att längta till. Mitt och Lizas shoppingbegär t.ex det var en spännande tid. Våra mini-me, rosa och blått, tårtbakande och filmstunder (Jönssonligan och Austin Powers). Nej idag är man tydligen vuxen och förväntas uppträda som en sådan.

Vad har vuxenlivet att erbjuda?
Familjeliv, husköp, skulder, seperation, flytt, arbetslöshet, skrikande ungjävlar, en slapp och fet kropp, rynkor, hängigt arsle och dödsångest.

Fast jag lever, skillnad från många andra som bor kvar i sina hembyar och jobbar inom ngt tråkigt, ett studentliv som är ganska händelserikt. Vi har nollningar, sittningar, tentafester, långa fikastunder på stan, studentrabatter och det finns många korridorer att vakna upp i en lördag eller söndag (detta är dock inget som händer mig då jag har pojkvän och därmed bunden till en annan människa, och honom ska jag sova med. Inte i någon sunkig korridor).

Mitt liv är kanske inte så meningslöst ändå? förutom att jag är 23 år och snart död.