Den perfekta familjen

Min familj bor i en håla utanför en annan håla vid namn Borås. Borås är just en sådan stad där tragiska människor älskar att leva, Borås är inte mycket mer än en spotthög som Gud helt och hållet skiter i. Men bloggen ska inte handla om staden där fjortisar super ner sig i parken eller om fula statyer. Nej blogger ska handla om den perfekta familjen.

Det sägs att ordet "perfekt" inte existerar, och när det handlar om människor så stämmer det men inte när det handlar om känslor. Min familj är helt enkelt perfekt, det har jag lärt mig när jag flyttat närmare 100 mil hemifrån och alltför sällan får umgås med dom.

Min mamma & pappa är fortfarande kära i varandra efter att ha varit tillsammans i 27 år och gifta i 25. Mammas och pappas liv är något jag ser upptill och något jag vill uppleva också. Visst, pappa ynglade av sig som 16 åring och därmed fick han en "oäkting" men han klassas inte riktigt in i min familj (observera min, de andra räknar in honom). Men sen har jag två bröder till, två yngre på 20 och 18 år. Den äldre av dom ska bli polis och den yngre ska bli lastbilschaffis och vill läsa ekonomi på universitetet senare, det tycker jag låter finemang.

Min pappa har ingen akademisk bakgrund, inte ens ett slutbetyg från gymnasiet bara för att han blev pappa vid tidig ålder och började jobba istället för att försörja sin lilla familj. Men han lyckades alldeles prima ändå, och jobbar som säljare vid ett välkänt företag. Min mamma däremot har två universitetsutbildningar bakom sig. Hon arbetar vid socialen numera i lilla sketna Borås.. där finns det också en massa socialfall så det går nog bra på den fronten.

Men det är inte sådant jag ville prata om, det är knappast den perfekta familjen att alla har jobb och att alla barnen har utbildningar bakom sig, framför sig och så. Nej, den perfekta familjen ligger i känslan och den underbara värmen.

Mina barndomsminnen från själva familjelivet är enbart varma och fina, min familj skänkte och skänker mig än idag en oerhörd trygghet och jag känner mig otroligt lyckligt lottad att just jag föddes in i mammas och pappas liv. Även om min barndom kantades av mobbning, dödslängtan och en ständig rädsla att finnas till så bröt det aldrig riktigt ner mig för just min familj var så trygg och varm.

När man som liten varit ute i snön och steg in i den varma hallen så hjälpte antingen mamma eller pappa av en stövlarna och de blöta ytterkläderna och hängde in allt i torkskåpet. Sen blev man placerad framför den öppna spisen med elden som knastrade, och bad man snällt fick man riktig choklad med vispad grädde. Där satt man, och njöt. Eller som när man varit på simhallen på fredagskvällen, när man kom hem med den lilla godispåsen satt vi där, alla syskon och tittade på disneydags och pratade i mun på varandra.

Då jag fyller år den 23 december och mina föräldrar alltid lagat en massa julmat till julbordet så kände jag mig som 8 åring hemskt ensam. Jag satt i trappan och tittade ner på mamma och pappa hur de stökade omkring. Mina bröder fyller inte år vid något speciellt tillfälle, men min födelsedag har alltid varit extra mysig för oss alla. Nära till jul och vi barn fick alltid baka något och jag fick alltid välja ut vilken mat som skulle lagas. Men den där dagen när jag fyllde 8 tyckte jag att ingen såg mig, så året därefter så sa pappa att jag skulle få följa med honom på jobbet och då han är säljare och åker runt till massa affärer så var det alltid spännande. När jag satt där i bilen så plockade pappa fram present efter present, sen bad han mig hålla för öronen. Han ringde ett samtal och sen sa han att vi skulle på bio och gå på restaurang. Jag var och är pappas flicka och det är ett av de finaste minnena jag har. Ja, och sen när jag fyllde 20 också.

Mina barndoms somrar är också något jag minns med värme och glädje. Och jag känner mig så oerhört lyckligt lottad att jag gråter vid de mest otippade tillfällena. T ex när jag satt och väntade på att Kristofer skulle komma ut från högskoleprovssalarna i fredags så såg jag föräldrar som plockade upp sina döttrar. Då grät jag en skvätt, för det är just sådana minnen som ger en lite extra styrka och livsglädje.

Och än idag kan jag känna hur det var när man låg i sängen på söndags morgonen med täcket över huvudet och höra hur pappa öppnat alla fönster och dörrar för att storstäda. Jag hör Björn Afzelius från stereon och känner nästan lukten av mammas nybakade bröd. Just sådana minnen, just sådana känslor får mig att inse att jag har den perfekta familjen. Älskar er.