Lev, det gör ont men det gör mindre ont med tiden.

Med risk att låta aningen depressiv och nere så säger jag redan nu att så inte är fallet, orden du läser är skrivna av en människa som tillåter síg att andas stark och trygg luft för allt hon orkar och kan.

Idag stötte jag på en människa som ansåg att det inte fanns något kvar att leva för. Kärleken hade störtat, vännerna hade svikit, familjen fanns inte där som man kanske önskat och det fanns inga pengar på kontot. Värdelöst, javisst men inte meningslöst. Att kalla livet inte värt att leva är att säga att det inte finns en högre makt inom sig. Att man inte äger någon inre styrka. Det gör vi alla, en del måste bara titta lite djupare än andra. Och det är positivt, för då har man förhoppningsvis lärt känna sig själv och sitt Jag.

När människor säger att livet inte är värt att leva undrar jag om detta är ett tänkande för att Få uppmärksamhet eller om det handlar om att Ge uppmärksamhet. Jag har själv suttit i den situationen där livet inte känts värdigt och där framtiden kändes lika långt bort som lyckan. När jag satt fast i det destruktiva så kände jag djupt inom mig att jag Inte ville ha uppmärksamhet men att jag fick den ändå pga min öppenhet (till de jag kände tillit åt), jag ville samtidigt Ge uppmärksamhet till likasinnade.. till små barn med skadade vingar såsom mina.

Att kalla mig för "friskförklarad" eller som fri från demonerna är nog att ta i. Men demonerna kände väl att det inte var värt att försöka få iväg mig längre, att de gav sig av under en period. Det är sällan som jag idag låser in mig i mitt mörka rum för att försvinna. Men det betyder inte att jag är fri. För helt fri vill jag inte heller bli, jag har användning för det djupet inom mig.. jag har användning av alla sår och ärr. För det är genom mina erfarenheter som jag skapar, och det gör jag inte när jag är fri. Jag är då skapelselös.. plågas då av att vara "normal".

Men vad är det som får människor att ta steget ut för att faktiskt, bokstavligt talat, ta sina liv? Vad är det som får dom till detta avslut? För mig är det obegripligt, jag har själv försökt, eller mer kört på självdestruktivt beteende såsom strypning, självmisshandel och etc etc som kunnat leda till döden och vid överlevnad framtida men. Jag vet att det är befriande att känna det onda försvinna.. det fysiska men det psykiska växer sig bara ännu mer inpå ens själ och ens Jag.

Idag, när man vet att självmord faktiskt existerar och man vet att människor man både talat med och vidrört faktiskt kan ta sina liv så blir det för mig ännu mer obegripligt. Det skadar ju så oerhört.. och frågan många ställer: Är det egoistiskt att ta sitt liv? besvarar jag med ett Ja och ett litet nej. Nej om det verkligen var vad han/hon ville och att ingen annan tog skada. Ofta det händer, aldrig kan man säga. Men det ÄR egoistiskt för det skapar sådana vansinniga sår.. om man inte förklarat varför. En förklaring, det går inte att gå vidare annars. Vill man skapa spekulationer efter sin död om varför och hur. Nej, då bryr man sig inte.

Och livet är mina kära vänner, väldigt värt att leva. Även om man haft motgång efter motgång så finns det alltid ljusglimtar. Och en vacker dag så har det ljusa tagit över det mörka, inte helt men till stora delar. Ååh vad jag önskade att jag kunde rädda hela världen. Men det går inte, men kanske kan jag rädda en eller två själar.

För vi är alla underbara, på våra speciella sätt.