Handlederna dunkar

Jag fick en pik om att kanske, möjligen, eventuellt inte dricka ett glas oboy men jag viftade bort det hela med ett "äh..". Efter att ha svept i mig innehållet dröjde det inte mer än en femma tills hela jag var i obalans, detta igår vid 21 tiden. Magen håller fortfarande krismöte, och lär jag mig inte snart så får jag ta emot smisk. Är man laktos så är man, inget som ändrar sig bara för att man är sugen på oboy till mackan.

Min hemlängtan igår tog nästan knäcken på mig, hade jag varit hemma hade jag gråtit ut men det kunde jag inte då Kristofer satt tre meter ifrån mig. Att gråta öppet är att visa sig svag, det vill jag inte göra. Men det är säkert hormonerna som spökar för mig, kan inte tänka mig att det är något annat. För idag ser jag realistiskt på allt och ser fram emot att ta min examen, flytta ner med stolthet i ryggen och påbörja något nytt. Det är det rätta, inte tänker jag sluta som anställd inom kommunen med ett arbete som knapppast tillfredsställer mina behov. Jag ska sluta inom den privata sektorn, som den enda beteendevetaren på arbetsplatsen och jag ska sluta med ett jobb som skänker mig mycker lärdomar och mycket glädje. Jag har jobbat tillräckligt inom kommunen, tillräckligt som en slav under lagar och regler som ingen ändå tycker om.

Nu ska jag koka ett ägg och fixa två smörgåsar med skinka och tomat. Hoppas att pojkvännen min lagar middagen ikväll, så kan jag sitta här och skriva på hemtentan. Nu vidare..