I längtan hem..

Imorses i väntan på att ettans buss skulle anlända på Vasaplan så stod jag och lyssnade på lugna favoriter via mobilradion. Jag stod där, det blåste lite, funderade på det kommande seminariet och halvlyssnade på reklamen som tydligen tagit all min privata mystid.

I samma veva som bussen stannade framför mina fötter hörde jag de första tonerna av Emilias sk vinterplåga "var minut". Då denna låten påminner mig om Lena, bilfärder och diverse andra trevliga händelser så förde den in mig i en drömmande liten värld. Jag satte mig på min plats i bussen och började nynna "åren rann iväg, vad blev de av, det vi gick och väntat på. Jag vill ej ta farväl, säg finns kvar det vi hade, du och jag".

Nu, timmar senare sitter jag på sängen.. lyssnar på Emilias "var minut" och tänker. Jag ljuger ifall jag säger att jag inte har hemlängtan, för det har jag - extremt också. Jag saknar min familj så mycket att jag inte kan prata med dom, liksom med mina vänner. Jag saknar dom skitmycket, rövmycket, apmycket. Frågar mig själv om och om igen, ska jag stanna kvar här eller ska jag åka hem igen? men Josefin, skärp dig! Jag kan ju inte ge upp. Jag har gett upp så mycket innan och nu ska jag klara det galant. Men visst, jag saknar mitt land därnere. Och jag ställer mig själv frågan: Saknar jag verkligen allt såpass mycket att jag kan ge upp en framtid (därnere såklart) eller är det bara för att jag inte är där som jag längtar hem?

Jag har pojkvän här, jag har vänner (kanske inte som de därhemma, men vem har det egentligen?) och jag har både skola, jobb och bostad här. Hemma vad har jag där? förresten, detta är mitt Hemma just nu.

Jag måste hålla ut, jag är inne på andra året nu och det är tre år jag ska läsa. Det går fort och tårarna får svida ett tag till.

Men mina vänner nere i Ljung, Herrljunga, Borås, Göteborg, Skövde och de ställen jag tappat bort.. jag saknar er, och hoppas ni vill komma på te och kaka när jag flyttat till Göteborg - för gott.

Kärlek/Josefin