Egoism

Jag måste vara världens största egoist som ens tog åt mig av händelsen som utspelades tidigare idag. En del av mig undrar om och när man får ett samtal/sms med en förfrågan om att ses och en annan del av mig vill skriva ett meddelande och kolla när vi kan ses - åker ju ändå om sex dagar. Men har konstanterat att det inte ligger i mina händer, hon kan ju av naturliga skäl bara engagera sig i sin pojkvän och han går före vännerna.. och hör hon inte av sig så gör hon inte. Vi är ju knappast ovänner bara för att hon misstänkte något sådant.. men det är inte min ensak att lägga näsan i blöt.

Detta gäller allt i min närhet, inte bara en enskild person, men det är kanske på tiden att man slutar upp med att känna medlidande när vänner drabbas av saker och ting som man aldrig någonsin själv skulle vilja utsättas för? Menar, det spelar ju ingen roll för även om man sträcker ut sig hand och säger att man finns där så får man inget tillbaka, inget tack och inget "jag vet". Det hade liksom räckt för man begär inte att alla ska säga "kom hit!".. jag är inte heller sån, drabbas jag av något så vill jag vara själv.. men jag säger ändå tack om hjälpen erbjuds. Så vitt jag minns så är det ytterst sällan man fått ett "tack" eller "jag vet".. och varför ska man då ens erbjuda sig?! Om det ändå inte uppskattas?!

Men jag kanske är en sådan person som inte räcker till som stöd, att min närvaro förstör mer än den hjälper. Med tanke på att jag för det första tydligen kopplades samman med en sak som inte finns i min natur att göra och sen för det andra att jag inte ens fick veta vad det var som egentligen hade hänt. Jag har min teori om vem det är (inte just Vem men jag tror mig veta vart människan befinner sig och det är inte i min närhet) men den kommer jag inte att delge.. man får väl inte någon förståelse för det, skulle jag tro.

Pappa har gått och köpt sin älskade LCD-grej nu.. får väl gå upp och kolla hur det ser ut i tv-rummet på övervåningen nu. Den förra kommer väl placeras i rummet härnere.. när nya möbler köpts in. Skulle jag tro.

Nej, tacksam är jag över att jag och Kristofer inte har några orosmoln på vår himmel och att vårt liv leker på! vi ger kanske inte varandra dyra gåvor, vi kanske inte hittar på en massa grejer och vi kanske är lite tråkiga.. men vi lever konstant lyckliga tillsammans och har aldrig bråkat eller haft det risigt. Det är jag tacksam över.