Tack!

Min underbara familj & mina supergoa vänner, självklart även min älskade pojkvän/sambo. Ni har verkligen bevisat att det inte behövs presenter och sådan uppvaktning för att förgylla en födelsedag! Älskar er, i massor av mängder ^^

Till födelsedagsmiddag blev det plankstek med oxfilé. Mumma! därefter tog jag den nye bilen ner till Annelund för att småprata lite med Markus, Liza och Lars en kortis. Två gånger på en vecka har jag ätit oxfilé, börjar att bli vardagsmat härhemma :-P

Men alla samtal, alla sånger, alla skratt och alla fina hälsningar. Det är svårt att förklara hur lycklig jag blir av sådana saker. Och jag har ju faktiskt fått lite presenter också :-) min mamma är lite såld på safirer så har mitt tredje par örhängen nu med denna sten.. men de är söta, och de betyder mycket för mamma (hon har det i sin vigselring) och därmed betyder det även mycket för mig!.

Ja, jag har Mycket att vara tacksam över. Det är inte självklart att jag skulle sitta här idag, lycklig och stolt. Det är mycket man hållt inom sig själv, men jag har idag inga problem med att säga att jag faktiskt mycket väl kunde ha varit död idag.. om inte en skänk från ovan räddade mig. Jag tror även att det finns stora planer för mig.. all mobbning, all smärta och alla depressioner kan inte ha varit för ingenting. Jag är helt enkelt här för att stanna och att visa världen vem jag är och vad jag går för. Jag är inte längre "den där Josefin" jag är idag "den DÄR Josefin!" och allas ord.. ja, jag vet att jag ska åstakomma något.. och det uppdraget kommer jag att ta på allra största allvar.

Det är idag när jag sitter med facit i hand som jag för första gången kan se hur jag utvecklats. Jag ser mer än den där, ja.. jag ser någon som är påväg tillbaka. Jag faller mellan varven, jag tillåter mig.. bara för att återigen resa mig upp och säga "hah!". Men nu när jag ser mig själv i spegeln så ser jag en människa med en ren och fin själ.. jag ser en stark människa med båda fötterna på jorden. Jag tror jag behövde den där käftsmällen för att verkligen se..

Såg på min familj när vi satt och åt. Hur mycket de älskar mig, jag är fortfarande varm av kramen Daniel gav mig i morses och jag ler fortfarande åt mammas skämt. Tänk om sjukdomen tog över och tog mig ifrån dom.. de hade aldrig blivit hela igen. Hur kunde jag tillåta sjukdomen vinna såpass mycket över mig? ofattbart.. aldrig mer (kan jag iofs inte säga men gör det ändå) ska jag falla sådär.. och gömma mig i mörkret. Starkare än så är jag!