Mycket tårar (för ingenting?)

Igår var det inplanerat att ge sig ut och festa, men saker och ting blir sällan som planerat när man heter Josefin. Allt sammanfattas med sorg och smärta.

Efter att ha gått runt på stan, lämnat tillbaka en julklapp jag köpt till Kristofer (hittar ngt bättre) och efter att jag köpt en flaska vitt vin på ett överfullt bolag så var det dags att leta efter någon snygg tröja/linne att ha till de nya svarta jeansen. Men fann ingenting, inte otippat heller då jag gått runt på stan hela veckan utan att ha hittat något som fallit mig i smaken. Men provade ändå en snygg party outfit på H&M.. skulle dock inte ha gjort detta.

Då jag stod där inne bland alla speglar och allt ljus så råkade jag se mig själv så som jag verkligen ser ut. Jag brukar undvika speglar överlag men just där gick det inte. Tårarna vällde fram, svalde, drog på mig jackan och mössan igen och stegade ut därifrån. Sa till vännen att ingenting passade och hängde tillbaka det. Därefter gick vi till parfymaffären och blev höga på dofter, hela tiden malde en röst inom mig på "du är ful ful ful ful ful och fet". Ja, ordet "kärlekshantag" är något nytt fenomen för mig och inte smickrande.

Gick in på ICA och köpte sådant som skulle passa till maten. Sallad, potatisgratäng.. hela tiden "ful ful ful ful ful och fet" i huvudet. Tårar som ville pressas fram. Köpte en Japp som jag hetsåt utanför affären på ungefär en halv minut, sprang mer eller mindre hem med tanken "varför åt jag DEN?". Hemma så slet jag av mig kläderna, tvättade bort sminket och borstade håret.. då jag duschat bara ett par timmar tidigare så struntade jag i det. Nu började tårarna på allvar göra sig påminda på mindre trevliga sätt.

Ingenting fanns i garderoben passade, allt satt tajt, magen syndes, valkar hit och dit. Illamående. Jag skrek, jag grät, Kristofer försökte hjälpa mig.. han klädde mig i en snygg, ny och välsittande kjol, skjorta, strumpbyxor och slips samtidigt då mina tårar bara föll. Jag slet av mig det igen och messade kompisarna om att jag inte kunde. Jag var iaf ärlig med vilket humör jag var på. Efter ca en timme då jag kastat (!) ett tiotal kläder och sparkat och skrikit föll jag slutligen tömd på energi och bara grät högt och smärtsamt. Det gjorde vansinnigt ont, Kristofer torkade mina tårar och jag snorade honom i håret. Han höll om mig och jag skakade. Det gjorde så ont att inse det faktum att jag är så vansinnigt ful och fet numera att jag inte ens kan gå ut bland kompisar. Jag känner mig i sådant underläge att det inte ens är värt att försöka.

Jag satt senare och tittade på kort från förr, när jag hade långt och blont hår, helt felfri hy, en mager kropp och kläder som satt mer än perfekt. Jag låg sedan i sängen och insåg det faktum att jag måste gå ner iaf 5 kilo och att sluta äta vissa saker och enbart leva på ren sallad. Det har fungerat förr och gör det säkerligen nu också. Sen på tisdag ska min läkare ringa angående starkare mediciner då min hy blivit så dålig (ja. omgivningen tycker att jag överdriver men för mig är det ett stort problem). Och den 28/12 hoppas jag att jag får göra blonda slingor i håret.. efter avfärgningen då närmare 3 dm hår föll av och jag tvingades bygga upp håret från grunden igen så är min självkänsla så låg att det finns inte. Och just igår så föll det, och mår fortfarande inte bra.

Jag skiter i om folk tycker detta är helt otroligt löjligt att gnälla över. Men det är det inte, det har gått så långt att jag inte ens kan se mig själv i spegeln utan att känna mig som ett monster. Att sedan Kristofer blir sårad över hur jag resonerar känns inte heller som något jag tar åt mig, jag litar helt enkelt inte på vad folk säger. Som när någon säger att jag har fina kläder på mig eller att jag är söt.. möhe.. det tar jag som en förolämpning. Jag tar ingenting som positivt. Men Hey..

Huvudsaken är att man lever och är frisk!