Ett streck, inte två..

.. det är negativt samtidigt som det är positivt. Ett streck är bättre än två, fast det beror egentligen hur man ser på det hela. Jag satt i alla fall där på golvet och tänkte "jaha.." sen reste jag mig upp och gick ut till de andra igen med orden "nopps det var ingenting där inte!" sen lekte jag lite med Alicia, eller lekte och lekte.. hon lekte med mig.. jag roade henne bara genom att gömma lite lakrits formade som "söldbaddor" (sköldpaddor). Världens sötaste flicka på 3,5 år.

Nu sitter jag här, på min säng och tänker så det knakar och lyssnar på musik, Brandy med "I do it for you".. känns som det kändes då jag var sådär fjortiskär i J. Ja, det var riktigt fin kärlek det.. på bara det sättet det kan vara i den åldern. Jag gick första året på handels i Alingsås och lyssnade på den om och om igen i bilen påväg till skolan när pappa körde mig, och bad honom att vara tyst för jag ville drömma mig bort. Jag har varit sådan sedan jag var liten.. drömt mig bort, i dagsläget så lever jag som i en dröm men drömmer ändå om ett liv, en framtid, tillsammans med honom. Det känns så rätt mellan oss.. och skulle jag förlora honom så, ja.. jag vet inte.. han är allt jag någonsin bett om och ja.. nej, det är helt enkelt vi.

Det är mycket tankar som far omkring i huvudet. Mycket gammalt, men mycket som känns bearbetat.. men det är något jag inte kan glömma och det är hur man tillåtit sig luras av andra människor.. och värre därtill, människor som rört min kropp och snuddat mina läppar med sina. Jag har svårt att glömma hur det var att bli fysiskt utnyttjad och hur det var att kämpa för att inte säga ngt fel/handla fel, kunde leda till ngt mer synbart och ännu mer knäckande för psyket. Men den kroppen, den tillhörde ändå en helt annan Josefin.. de där människorna är döda för mig. Den ene är nog död.. den andre han lever ett familjeliv i lyckans tecken - helt omedveten om sin förmåga att förstöra någons självbild. Gammal och glömt, eller bara gammalt och undanstoppat. Båda händelserna inträffade runt och på Alla hjärtans dag, år 2008 är kanske första året då jag slipper gråta mig till sömns.

När älskling sa att om det inte vore negativt så skulle vi skaffa oss det där radhuset byggt 2005 (helt underbart vid centrala stan, två våningar, uteplats.. gah!) och levt glada i vår trea tillsammans. Han sa det med ett leende på läpparna, men oj så dåligt samvete jag hade haft.. han har så mycket han ska göra.. läsa till läkare och BLI något. Visst jag läser på universitetet också, men jag läser ändå "bara" till beteendevetare och har runt två år kvar.. sådant kan man kombinera med ett familjeliv. Jag vet, många har klarat det (tänker på mamma & pappa). Han sa det kanske med ett leende, han hade den där gulliga rösten.. men innerst inne så mådde han nog skit. Men han somnar nog lättad ikväll, jag kommer bara tänka. Det river upp så djupa sår.

Nu prata på msn med folk.