Min hyllning till B.A

När jag var liten så tyckte jag alltid om när det var storstädning på gång hemma. Jag tyckte om när fönster och dörrar stod öppna, då mattorna slängdes ut på altanen för att luftas, då sängkläderna låg hängda över fönstren. På spisen, i grytan, stod en skinkstek på tillagning och mamma tvättade kläder. Medans pappa dammsög, dammade och torkade golven så fick vi barn alltid i uppdrag att städa våra rum. Det luktade rent i hela huset, och inte alltför sällan så bakades det matbröd i samma veva. Det var lördag och det skulle ses film och ätas godis på kvällen. Det var antingen höst eller vår, för det blev kyligt inomhus men det var en sån underbar stämning att ingen brydde sig om det. Vi syskon hjälpte varandra, lekte hotell mellan varven och ibland möblerade vi också om (med mamma som vakt så ingenting hände oss). Men framförallt så minns man musiken som strömmade ur högtalarna..

..Björn Afzelius.

När jag blev äldre och det var samma storstädning satt jag instängd på mitt rum. Mina bröder var ute med sina kompisar och lördagsgodiset var inte längre lika spännande. Kvällen skulle antagligen spenderas med att jag låg i sängen och skrev på mina fåniga dikter eller läste en bok. Flertalet gånger svor jag över Björn Afzelius. Jag skämdes över att musiken hördes ut på gatan och att pappa och mamma sjöng med. Men en dag så stal jag en skiva och började så smått lyssa, tänkte att jag tyckte ändå om musiken när jag var liten (även om jag inte riktigt förstod vad den handlade om). Första låten som tyst spelades var Tvivlaren och jag skämdes, men var nyfiken. Det tog inte många sekunder tills jag fick den där känslan av att verkligen finna något betydelsefullt.

Idag, när jag är vuxen, så betyder Björn Afzelius så oerhört mycket för mig. Det finns ingen som får mig så lugn, harmonisk och varm inombords som han. Björn är för mig, guden. Vid en konsert med Lars Winnerbäck (Mikael Wiehe var förband) så kändes det som om Björn faktiskt var där, han blev hyllad och han kändes närvarande. Wiehe sa dessutom att "för tjugo år sedan var det jag och Björn som stod på scenen, idag är det Winnerbäck och hovet" -tystnad- "Björn Afzelius är kungen i detta landet. Winnerbäck är kronprinsen" -jubel-. Jag kunde inte skaka av mig den konstiga känslan av att vara nära någonting stort, och än idag så tror jag med fullaste allvar att Björn var närvarande.

Afzelius är min barndoms stora frontfigur och är idag den enda människan som får mig att gråta ut och verkligen leva ut min ilska/rädsla/lycka/sorg. Och musiken har ett budskap, den betyder något. Och jag sörjer, som om han vore en anhörig till mig, hans alldeles förtidiga död. Hur ska någon ens förstå? jag vet att i min umgängeskrets så betyder Afzelius ingenting (om folk ens vet vem han är och vad han gjort för musikvärlden) men jag vet också att genom det så har jag något eget. Jag har min kärlek till honom och den delar jag inte med någon som jag umgås med. Det är som om jag hyllar en egen gud.. och det känns tröstande. Ingen behöver veta vilken musik som berör extra och de som jag vet kan se bakom och läsa mellan raderna (som har kontakt med sig själv) inte fördömer mig, inte skrattar. För skapande musik är konst, poesi, kärlek och mycket omtanke.

Nu, "Två ljus" (absoluta favoriten) och sen är det dags att jobba. Mycket som ska göras hemma.