Tankar från sängen

Josh Groban spelas för fulla muggar, ja.. kanske inte musiken som man brukar lyssna på. Men sen är inte jag som alla andra heller.. så det jämnar väl ut sig.

Ibland undrar jag verkligen vad jag gör på denna förbaskade jorden. Uppenbarligen så är jag inte skapt för att ha det som alla andra, jag slötittade på top model häromdagen ocg så sa en i juryn "tjejen ser inte ut som ha haft riktigt roligt i hela sitt liv och det syns på bilderna". Av ren nyfikenhet öppnade jag mappen med mina egna foton och började snegla på korten, och tro fan att jag inte ser lycklig ut alls på ett enda foto! Jag vet PRECIS vad jag tänkte och vad jag sysslade med när korten togs.. och all jävla osäkerhet riktigt lyser igenom.

Är jag en sådan människa som aldrig haft riktigt roligt? När jag var som lyckligast (våren/sommaren 2001) så slogs jag samtidigt emot det som kallas Dålig självkänsla. Jag kunde skratta samtidigt som jag grät och jag kunde le samtidigt som jag gick sönder. Jag har nog aldrig varit riktigt glad, om ens riktigt lycklig.

Det värsta är, att jag har ett självförtroende som säkerligen många skulle döda för. Jag tror verkligen på mig själv och på mina kunskaper. Jag är absolut inte korkad, jag har nästan lite väl högt självförtroende så att jag, utan att visa det, ser ner på en del andra för att de kanske inte kan lika mycket som jag. Men det är självkänslan som fattas, och i mitt tycke är det viktigare att kunna älska sig själv än att veta hur duktig man är på vissa områden.

Häromdagen satt jag på sängen och lyssnade på Lene Marlin "it's true" (Lene Marlin är min ängel, Oh så jag älskar hennes musik) och tänkte på framtiden. Jag tror inte på den, lika mycket som jag vill visa framtiden vem jag är (självförtroendet säger att jag kommer lyckas - såklart). Jag satt där och såg in i väggen och sa tyst för mig själv att Ingen vill känna mig, ingen vill ens se vem jag är.. jag är liksom den snälla Josefin som hela tiden vill alla så väl, som ställer upp och som strör komplimanger runtomkring sig OCH som menar varenda ord och handling. Jag är verkligen en sådan människa som kan vara den "jättebra" vännen och den som folk faktiskt hör av sig till utan att ha ngn baktanke till det hela.

Jag är mer än det folk ser och tror. Jag är ju en levande varelse jag också som faktiskt kan förändra, jag har ju tagit sorgsna okända människor i min famn och tröstat dom till skratt och leenden. Jag har hållt kompisar i handen när det varit svårt, jag har lyssnat och jag har verkligen tänkt på dom varenda sekund. De kallar mig stark, den starka Josefin som klarar av allt, även om hon har det svårt mellan varven. Ja, jag har det förbaskat svårt.. men jag är inte helt ute och cyklar. Det skulle behövas så lite för att min värld skulle bli fri från smärta och onda tankar.. bara vetskapen om att folk VILL vara min vän och vetskapen om att jag TILLHÖR..

Jag har varit såpass utsatt tidigare att jag blir mer och mer osäker ju äldre jag blir. Ja, jag var mobbad.. ja jag var deprimerad.. ja jag förlorade vänner som betydde ngt.. ja jag blev sviken av de närmsta jag hade. Men jag är inte sämre för det, eller?

Trots att jag faktiskt inte ser bra ut, trots att jag är alldaglig med fula kläder och en skabbig kropp så är jag faktiskt mänsklig jag också.. med känslor.. jag är VÄRD att leva ett lyckligt liv. Eller hur?Men om sanningen ska komma fram så vet jag inte ifall jag orkar hur längesom.. jag vet inte. Det känns som om jag går på glas, faller jag så gör jag det ordentligt och då kanske det t om är det sista fallet någonsin. Jag har ramlat såpass mycket i mitt liv att jag vet vad som kommer hända. Det är inte värt att gråta varje dag, att inte kunna äta, att ha sömnsvårigheter och att ha magont bara telefonen ringer. Min fd kollega och jag kunde i timmar prata om psykiska problem, det var när jag sa "jag har varit deprimerad sen jag var sju år" så såg hon på mig och log och sa "Det gör ingenting, det visar bara att du lever och du lever mer än många andra". Är det att leva? att falla, skada sig, gråta hyseriskt, att vilja hoppa från bron och bara ligga ner på marken mitti natten och be någon jävel slå ihjäl en.. är det att leva eller är det att vilja dö?

De jag lever för är mamma, pappa och mina bröder. Det är min familj som betyder. Vänner kommer och vänner går, så funkar det för mig, även om jag bryr mig. De jag möter kan leva utan mig och jag lämnar inga större fotspår i deras liv.. jag är "hon den där".. hon som skrattar men som ändå gråter.

Please, my wings
Fly me away