Måndag & skolk från skolan..

Här sitter jag och lyssnar på favoritalbumet med Kent, Hagnesta Hill, och försvinner in i "musik non stop" och dess underbara toner. Det är inte enbart nostalgi, det är kärlek på hög nivå.. Kent skänker mig mer glädje än många kanske tror. Speciellt Hagnesta Hill albumet.

Idag mår jag betydligt bättre än vad jag gjorde igår, idag kan jag iaf andas utan att få ont någonstans. Men det finns ett par onda tankar som äter upp inifrån, dessa kan jag inte heller styra över utan jag låter det mala på.. om och om igen. Hoppas bara att jag inte faller ner någonstans. Men som skyddsnät har jag musiken nära och jag har mina lurar.. vad mer kan man sedan begära?

Att jag faller emellanåt är inget som skrämmer mig, jag är mer rädd för vad omgivningen tycker och vad de säger. Jag är väl medveten om att jag har folk omkring mig som bryr sig, och jag vet innerst inne att de hade blivit ledsna ifall jag blev såndär som jag varit tidigare. Inte för att alla vet hur det är, men en del vet. Och det är skrämmande, jag vet och jag är ledsen att jag skadat så många när jag blivit ledsen, deprimerad och självdestruktiv (tankar & nedvärderande ord är ingenting som varken jag eller andra mår bra utav). Men skillnaden mellan mig och andra är att jag är Medveten om att jag handlar totalt fel, men ändå så rätt. Jag behöver det för att överleva.

Men min högsta önskan är att se mig själv i spegeln och säga "fan, jag är ju inte alls fel på några sätt alls" och jag vill känna när jag lämnar bostaden att "gud så bra jag faktiskt är". Men sanningen är den att när jag ser mig själv i spegeln ser jag en väldigt ful människa med dålig hy, jag ser mer eller mindre ett monster. Jag ser skeva tänder, jag ser överflödigt fett på magen/rumpan och jag ser ingenting som är värt att älska. Jag önskade att jag inte började gråta på varenda fest inne på toaletten i min ensamhet, jag önskar att jag kunde säga "idag är jag stolt" och inte känna mig så värdelös i andras ögon.

Det är uppe i huvudet allt sitter. Det enda jag är bra på är att skriva, men inte ens det klarar jag av att göra längre. Det var inte många dagar sen som ordet "självmord" ploppade upp i huvudet igen. Men skillnaden från nu och då är att jag inte tänker ge upp igen, jag vill inte sitta där på golvet med rep och piller framför mig. Jag vill inte planera begravningar och jag vill inte ringa en vän och gråta och be om förlåtelse. För det är inte Jag det är i en psykos. Och jag är egentligen inte så sjuk, det är bara alla ärr inom mig som rivs upp..

Det är alla onda minnen från min barndom och tills nu som gör mig sådan. Det är alla orden som förföljer mig som skräms. Ingenting annat än det.

Och egentligen hade jag bara velat att någon steg innanför dörren nu och slog mig i ansiktet. För jag Vet att det försvinner bara jag pratar om det.

Nu lite Kurt Nilsen, Espen Lind, Askil Holm & Alejandro Fuentes. Helt underbara och jag får rysningar överallt av att lyssna på deras livemusik, speciellt på "I can't make you love me".